Historien om ”Den wackra Dalkullan” Carin Ersdotter

Tänk er att det är trettondagen år 1885, det knarrar under fötterna, luften är iskall, kanske minus 20-30 grader som det kan vara just den dagen. Ett begravningsfölje kommer farandes från byn Gråda. Längst fram i följet syns två slädar med varsin kista, eller är det kanske två kistor på samma släde. Efter kommer de sörjande: familj, släktingar och bybor. Det är Margretas Daniel Andersson, Margitâs Dânil och hans hustru, Carin (Kari, på Djuramål) som ska föras till den sista vilan här inne på kyrkogården. Daniel dog på nyårsafton och Carin dagen efter, han blev sjuttiofyra år och hon sjuttio. Carin föddes den 5 december 1814 i Djura. Troligtvis är det bakom kyrkan som de är begravda eftersom kyrkogården utvidgades norrut på 1830-talet och nästa utbyggnad åt sydväst gjordes på 1890-talet. Platsen för graven är dock okänd. Fyra av deras sex barn lever vid den här tiden; tre söner och en dotter och de finns nog med i sorgeföljet tillsammans med sina familjer. De bor i Gråda, Djura kyrkby, Norr och Söder Rälta.

Intressant att veta vore om prästen nämnde något i sitt begravningstal om den uppståndelse hon väckte i Stockholm i sin ungdom eller var det så att han bara berättade om henne i allmänna termer. Vilka hennes föräldrar var, Elg Erik Olsson från Gräv i Gagnef, som först arbetade som dräng i Djurabyarna, och Back Carin Ersdotter, bonddotter från Djura kyrkby. Vidare att Carin var döpt, konfirmerad, gift, antalet barn hon hade fött och att hon hade varit en god husmor och levt ett stilla gudfruktigt liv, alltså vanliga standardfraser. I kyrkans Död- och begravningsbok står det bara att hon avlidit av bröstsjukdom. De mer utförliga levnadsbeskrivningarna slutade skrivas av prästen i Djura i mitten av 1860-talet.

Kanske levde hon ett helt vanligt liv som de andra bondkvinnorna i bygden. Alla de som vilar här inne på kyrkogården, svepta i fin ”yvdel”, ”hasklä” och hatt. Det ”vanliga livet”, låter enkelt, men bestod i alla sysslor som en husmor måste kunna på en gård med i princip självhushåll.  Föda barn med fara för livet varje gång, sköta ”fäjset”, leva ensam när mannen var borta i månader för att köra malm till något järnbruk i södra Dalarna, arbeta på åkrarna, o.s.v. Listan på sysslor och svåra livsbetingelser kan göras hur lång som helst.

Carin fick, som det står: ”en ganska dyrbar skatt av gåvor och suvernier” med sig hem från Stockholm, men när hon och hennes man varit gifta i drygt tjugo år, 1856, var inte livet så lätt för henne. Då skrev hon till en vän i Stockholm, Hilda Staël von Holstein (hustrun till arbetsgivaren på Järla gård), och i det bevarade svaret från henne, beklagar hon att Carin
”fått kämpa med sjukdom, fattigdom och dertill många barn att draga försorg om” och vidare: ”Min make säger att han vill tjäna Dig med att sälja dina silwerskedar om du vill skicka dem med något säkert bud.”

Kanske blev försäljningen inte av eller så skulle inte alla säljas, för i bouppteckningen finns tre silverskedar och en tumlare upptagna. Carin ägde en präktig uppsättning Leksandskläder när hon dog, bl.a. en ny skinnkjortel, ny skinntröja, en ny skimp, tre wadmalströjor, en gröntröja och en rödkrusig tröja, fem snörliv och åtta förkläden, 20 hals och huvudkläden och 20 linnehattar.
Men nu ska vi bege oss till 1830-talets Stockholm. Det bodde mycket folk i dalasocknarna och för att klara försörjningen begav sig många ut säsongsvis på så kallat herrarbete. När Carin var sjutton år började hon arbeta som ”mursmäcka” på ett bygge, vid Brunkebergs torg. En mursmäckas uppgift var bland annat att förse murarna med tegel, blanda bruk och bära det till dem. Två somrar och en vinter arbetade hon med det här utan att bli uppmärksammad. Hur hon orkade med detta tunga arbete är en gåta, eftersom hon beskrevs så här:

”Hon var liten, späd och fin, med små händer och fötter, således icke alls liknande dessa vanliga arbetets och fattigdomens döttrar  från den bergiga dalprovinsen, hvilka groflemmade och bastanta med runda ansigten, röda kinder och yppigt svällande former, vittnande om helsa och liffullhet.”

Det var hösten år 1833, hon skulle fylla 19 år i december, som hennes berömmelse startade. Hon anställdes då av Järla gård i Nacka för att sälja mjölk och grädde åt stockholmarna på Stortorget. Aftonbladet skrev den 22 november 1833:

”Hvar förmiddag har, någon tid bortåt, en liflig folksamling uppfyllt den sida af Torget, hwarest Mjölkbuden från Landsbygden wanligen hålla med sina kärror. Den som på afstånd ser det förtwivlade armbågandet omkring dessa anspråkslösa åkdon, faller i början i häpen förundran öfwer den oerhörda afsättning som mjölken i en hast synes hafwa fått; men wid närmare efterfrågan, erfar man att folket tränges, icke för mjölkens skull, utan för att se Den wackra Dalkullan. Hennes behag förtjusa hwarje förbigående, och twinga alla åldrar och kön att stanna liksom förtrollade.”

I en tysk tidning från år 1834 finns hon beskriven så här:

”En ung flicka på ungefär 19 år, med ett älskligt ovalt anlete, svart hår, vacker panna, mörkblåa smäktande ögon, fint formad näsa, en mun med tänder som pärlor, hela kroppen fin och smärt, händer och fötter små och välformade.”

Men skribenten var inte så imponerad av hennes klädsel:

”En platt, intill håret liggande gul och vit mössa, var hennes huvudbonad, en tjock, kort fårskinnströja omslöt det smärta livet, och en kort, svart yllekjol, röda strumpor och grova kommiss-skor med höga klackar mitt under sulorna, sådana som man bar på Ludvig XIV:s tid – vanprydde den förtjusande kullans vackra kroppsbyggnad.”

Superlativerna fullkomligt haglade om hennes skönhet i artiklar, dikter och sånger. Det berättas att beundrarna blivit så närgångna att hon blivit tvungen att slå efter dem med tagelsnärten, d.v.s. hästpiskan. När detta inte räckte hade hon blivit tvungen att fly folkmassan in i de närbelägna husen. Beundrarna försökte komma efter men hindrades av de boende som sprutade vatten på dem med brandsprutor.

Till och med kronprins Oscar kom för att beundra henne och efter den dagen blev det ännu värre. En dag måste hon fly in i ett hus och vara där i sex timmar. När hon sen försökte ta sig hem till Järla upptäcktes hon och en stor folkmassa, fler än tusen personer sägs det, förföljde henne. Hon kunde efter den händelsen inte fortsätta som mjölkförsäljerska, utan började försörja sig genom att visa upp sig hemma hos Stockholms societet under resten av hösten och vintern.

”Hon gör nu sin rund kring Stockholms eleganta Salonger, hon hämtas i Herrskapets vagn, införes i societeten, begapas, överhopas med frågor, undfägnad och stundom litet afundad, samt återsändes med en gåfva.”

Trots hennes berömmelse så skrivs det om henne att hon heller inte förletts till ”att bortlägga något, hwarken af sin drägts eller sina seders enkelhet”.

En av gåvorna hon fick var en bibel. Det var kyrkoherden i Adolf Fredriks församling, Lars Tunelius, som förärat henne den. På försättsbladet står hennes namn: Los Carin Ersdotter, i fall någon undrar över vart namnet Pilt Carin Ersdotter tagit vägen. Namnet Los är en förkortning av Daniels Ols, hennes fars särknamn i hans andra gifte. Han gifte om sig när Carin var fyra år. Hans första hustru, Carins mor, dog när Carin bara var ett och ett halvt år gammal.

I början av maj 1834 var det dags att åka hem från Stockholm och då åkte hon förta sträckan med ångbåten Yngve Frej till Västerås och därifrån hade hon sexton mil att vandra hem till Djura. Illvilliga rykten om henne hade redan tidigare nått hembygden, så därför hade hon flera intyg om sin ärbarhet med sig hem. Trots dem möttes hon av förtal och avundsjuka och till och med hennes fästman övergav henne. Carin tänkte ge sig av från Djura, vilket framgår av ett brev från hösten samma år som hon kom hem, men sedan träffade hon sin Daniel och blev bondmora i Gråda by.

Så gick det för den firade skönheten som friarna stod på rad för. Man kan undra hur hennes liv hade sett ut om hon övergett Djura. Då hade det förmodligen inte blivit något statyprojekt och vi hade inte kunnat njuta av den vackra statyn mitt i byn. Men nu finns hon här i Djura i all sin prakt, som en upprättelse för henne och även som en hyllning till alla bygdens kvinnor som kämpat hårt under sina liv och inte nämns någonstans i historien…

Gertrud Ilis på invigningsdagen den 18 september 2016

Bilder ovan:

»Den Wackra Dalkullan« Carin Ersdotter säljer mjölk på Stortorget i Gamla Stan, oljemålning av Erik Wahlbergson, Stockholms stadsmuseum.

Foto av Carin Ersdotters bibel och dedikationen i bibeln: Göran Look.