Olarsstugan är en enkelstuga med ryggåstak och långa väggfasta bänkar. Stugan kommer ursprungligen från Olarsgården (dagens Riddersporre) i Gråda.

Byggnaden är egentligen enbart gjord för fester och här inne har nog många bröllopsfester, eller ”jässpön” som man sa förr, firats. Dalmålningar satt förr på väggarna. När det inte var fester så användes huset till förvaring av kläder. Det finns ingen eldstad, här inne var det folkvärmen som gällde. I den här stugan samlades man till måltider, lek och dans.

Man gifte sig under en vanlig gudstjänst och ofta var det många bröllopspar samtidigt. När man gick ut ur kyrkan var det i en speciell ordning: Först gick brudgummarna, sen prästen, sen soldaterna som släkterna hade ansvar för, sen brudparens manliga släktingar, sen de kvinnliga släktingarna, först nu kom brudarna, sen brudsätorna (dagens tärnor) och sist kom övriga gäster.

På gästabudet satt brudgummen och bruden mitt emot varandra vid ena bordsändan och hade prästen emellan sig. Närmast brudparet satt ”ståndspersoner” om sådana var inbjudna, sen släktingar och bybor, kvinnor och män på olika sidor om bordet. Först sjöngs en psalm, sen läste ett barn en bön före maten. På bordet stod framdukat smör, bröd och ost i uppstaplade högar; fisk, kött, fläsk, korv och potatis i stora fat. Däremellan stod brännvinsflaskor som användes till varje rätt och även oftare av den som hade lust. När värdparet bar fram brännvin ”hälsades det med stort bifall” och en skrivkunnig person lyftes upp och skrev i taket för varje traktering antalet kannor som serverats. I taket i Olarsstugan finns det ringar ritade med krita och i dem står brudparets initialer. Det har berättats att i en annan bröllopsstuga som stått i Djura hade de förmodligen överförfriskade gästerna velat vara extra snälla och därför skrivit 100 kannor och 1 000 kannor brännvin.

Supanmaten (soppa) som vanligen var ärter eller kål åts gemensamt ur stora fat. Knivar och skedar tog gästerna med sig själva.

När måltiden var över höll prästen ett brudtal som innehöll förmaningar och lyckönskningar. Efter detta utbringade prästen dannemans och dannekvinnas skål och spelmannen spelade sen upp  skänklåten, under vilken bruden gick  runt och bjöd dricka ur en silverkosa. Varje gäst lade då en penninggåva på en tallrik som bruden också bar.

När utskänkningen var över dansade bruden med varje gäst av båda könen och det kunde ta så lång tid att klockan kanske var tio-elva på kvällen innan kvällsmaten serverades. Sedan togs borden bort och den allmänna dansen började och fortsatte hela natten. Danserna var mest polskor, valser och polketter. Bröllopet fortsatte i flera dagar. Den här beskrivningen över bröllop är från 1860-talets Leksand. (Beskrifing öfver provinsen Dalarne, Fredrik Reinhold Arosenius)

Gustav Dalmalm har berättat om två av invånarna på Olarsgården. Där fanns två ”tuffa killar” av ovanligt segt och friskt virke. Det var Olars Per Andersson som blev 98 år och hans bror Olars Anders Andersson, ”Olars farbror”, som blev 91 år. Anders gifte sig vid sjuttio års ålder med den 21 år yngre Erkers Karin, också från Gråda.

Per var med i kyrkorådet och även Anders var kyrkligt sinnad. Båda vandrade till fots till kyrkan. Hur kallt det än var under vintern hade de aldrig mer kläder på sig än skjortan av hemvävt blaggarnstyg (grovt linne) och kyrkrocken av svart vadmal, den senare både sliten och tunn, knäbyxor av bockskinn, långa ullstrumpor och spikade svenskskor. Och med den klädseln klarade de sig, fastän kölden var sträng och nordanvinden bitande vass under vandringen över Storgärdet. Per var Djuras äldste när han fyllde 95 den 27 december 1932 och i en tidningsartikel om honom står det att ”sjukdom är honom främmande”. Han hade fått ett slaganfall tre år tidigare ”men detta besegrades tack vare sin av enkel sundhet tränade, kärnfriska kropp” och trots sin höga ålder arbetade han på gården med ved och dylikt. Så lite härdning kan nog inte skada!

Olarsgården i Gråda var länge en av de mest intakta allmogegårdarna i bygden och fick därför ofta påhälsning av bemärkta personer som ville se den. Vid ett tillfälle så uppenbarade sig i ett sådant syfte generalkonsul Axel Axelsson Johnsson och blev stående en stund i storstugans dörröppning innan hann steg in. Det var sommar och varmt och flugorna svärmade livligt. Då skrek Olars far med gäll stämma från sin husbondebänk vid långbordet: ”Endera ut äll in gôsse, å stå int dan å släpp in flugguna!” Generalkonsuln skyndade sig in och stängde dörren efter sig och sen var samtalet mellan de båda männen hur gemytligt som helst.