Hedpersstugan är hembygdsgårdens huvudbyggnad. Den är troligtvis byggd i slutet av 1700-talet, och sedan påbyggd år 1829. Den här typen av byggnad kallas för enkelstuga och var typisk för den tiden.
Hedpersstugan inköptes på auktion år 1931. Den var då belägen på Hedpersgården (Edit och Anders Dalmalms verkstadstomt, i dag Los-Liberg) i Djura kyrkby. Stugan hade stått på samma plats sedan 1700-talet och den sista som bodde där avled år 1930. Det var den ogifta Håssar (Hedpers) Karin Matsdotter som blev 70 år gammal. Enligt kyrkboken var gårdsnamnet Håssar, men gårdens innevånare kallades av någon anledning för Hedpers.
Brodern till Karin, Håssar (Hedpers) Per Matsson, hade dött år 1925 som sextioåring och hans hustru Larspers Karin levde till år 1929. Den här trion hade bott tillsammans i stugan. Paret gifte sig sent och fick inga barn. Enligt uppgift har inget förändrats i stugan sen deras tid, till och med förlåtarna vid sängarna är desamma.
Det kan tyckas att det borde ha funnits en riktig järnspis i huset. Kallt på vintern måste det ha varit för dem i alla fall. Vid den här tiden hade de allra flesta kakelugnar i sina hem.
Första innevånarna i stugan var Håssar Olof Persson (1769-1818) och hans hustru Kerstin. Håssar Olof fick ett tragiskt slut – han drunknade under lögning (badning) i Djuraån en söndagsafton bara 49 år gammal. För hans nio år äldre hustru gick det inte så bra. Prästen skriver: ”fattigdomen var hennes ständiga följeslagare, men redligheten och ärbarheten förblev hon dock alltid trogen, ehuru nöden bristen och behofvet tvingade henne att anropa medmänniskors välvilja och barmhärtighet”. Deras son kom dock upp sig här i världen, blev hjulmakare och smed. Han gifte sig 1829, byggde ut stugan, skaffade målat skåp och klocka. Det var morfar och mormor till sista husbonden Hedpers Per.
Som tur är har lokalhistorikern från Djura, Gustav Dalmalm (1902-1978), skrivit en hel del om Per, som var gift med hans faster:
Per var en mångkunnig man: jordbrukare, duktig smed, mekaniker, hovslagare, finsnickare och ortens mest anlitade urmakare. Som förstoringsglas vid sina urreparationer hade han ett glasögonglas fastsatt i en kluven trästicka.
Per var en stor upptågsmakare under hela sitt liv och han kunde skratta så tårarna rann utför kinderna när han fick ställa till med någon galenskap. Han var torftigt klädd under hela sitt liv, fastän han betraktades som smått förmögen. Han hade alltid knäbyxor av vit vadmal, skodda med kalvskinn både bak och fram och så bar han alltid en knallröd hemvävd vadmalströja. Han hade retat gumsen i Björnbergets fäbodställe så mycket så han såg rött bara han såg Hedpers Pers tröja, och höll på att stånga ihjäl sig när Pers röda tröja låg över en stubbe som han anföll.
Ett upptåg som kunnat gå verkligen illa och som i dag kanske skulle ha givit honom fängelse, var när han stod hemma på gården och skulle prova en hemmagjord mynningsladdare. Tyckte det skulle vara roligt att skoja lite med Djäken Oll’ som bodde 300 m bort, (vid gamla lärarbostaden) siktade och sköt sönder ett fönster på hans stuga. Sen stod Per och såg på hur Djäken Oll’ gick runt huset flera gånger, utan att se skymten av den skyldige som hade slagit sönder hans fönster mitt på ljusa dagen.
Hedpers Per tyckte att bilar var onödig lyx och hade ingen större förståelse för att en bil behövde göra en omkörning av ett sakta framåtskridande hölass. En gång blev han upphunnen av en bil före Årängsgropa, när han var på väg hem från Sjöbotten, föraren ville om, men se det gick inte för sig, utan bilen låg bakom ihärdigt tutande i ca 1 km innan Per svängde av in till sin gård.
Karl Johan Helgsten var frälsningssoldat och ute med arméns insamlingsbössa. Besökte då Hedpers Per och fick då 1 öre. Karl Johan sa inget, tackade bara hövligt och skulle till att gå ut. Han blev då kallad tillbaka och fick då ytterligare 1 öre och det här upprepades ända tills han sammanlagt fått 25 öre, vilket var mycket på den här tiden.
På betessöndagarna under hösten, när korna ”folade sig” (födde sig) på Sjöbottens ”angro” (återväxt) roade han sig med att låta sin pappersdrake kryssa i luften.
Hedpers Per skötte snöplogningen genom Djura och ända till Rältabron. Han var också föreståndare för Björnbergets fäbodlag, dit han förövrigt kunde gå de två milen utan att se det minsta ansträngd ut. Han varken snusade, rökte eller drack.
Bilden visar brasafton i Hedpersstugan.